Ur Petalax historia II 1983, en del av kapitlet "Fiske och jakt"

Birger Masalin:

Olika fisksätt

En å och talrika bäckar som rinner från träsk och mossar, har gjort Petalax örika skärgård till en idealisk lekplats för olika slag av fisk. "Seip" och mört, id och braxen, abborre och gädda håller här på de grunda fjärdarna sin vårlek. På hösten stiger siken upp till sina undervattensgrund och om vintern laken till sina av gammalt kända lekplatser. Torrläggningar, föroreningar och okända faktorer ha gjort att harr och lax så gott som helt försvunnit och att de andra fiskarna minskat i antal. Men med en förnuftig fiskevård har husbehovs- och sportfisket fortfarande kunnat bedrivas. Vårströmming får man i storryssjor på Västerfjärden och höstströmming fångas ännu med skötar till husbehov.

Fångstmetoder och fiskredskap har undergått endast smärre förändringar under de senaste århundradena Först torde åborna ha använt mjärdar, lanor och "lippor" eller håvar. Med mjärdarna som lades i bäckar och rännilar efter islossningen, fångade man "kälgäddor", då de följde "friskon" från de många fiskrika träsken som numera utdikats och förvandlats till skogar och ängar. Så har det gått med Fiskträsket, vars namn bär vittne om fiskrikedom, så har det också gått med Kråkträsket och Dragträsket, endast Mamreträsket eller Degerträsket och Stenträsket har ännu inte offrats på jord- och skogsbrukets altare.

Lanan bands av lingarn på en fyrkantig spjälram och sattes ut i bäckar och åar. Då man stängde från sidorna, fick man en "verka" där fiskelaget kunde få rätt stora fångster som delades lika mellan deltagarna. "Västerverkan", "Verkan" och "Storvassan" är tre "verkar" som stänger av utloppet från Djupsjön i Petalax norra skärgård, där vinterverkfiske tidigare bedrevs.

I boken Den österbottniska byn berättar Viktor Smeds om idfångst i Petalax. "Före min tid fångades id i åmynningen även med tvenne tvärs över ån utlagda nät eller notar. Dessa drogs sedan mot varandra av karlar som bundit bottentelnen vid foten och övre telnen vid ena armen. Det ville styrka och uthållighet till av de medagerande, innan de mötte varandra och fingo börja håva in fångsten i det smala rummet mellan näten. På detta ställe hade större delen av byns folk då församlats, kvinnor och gubbar med kassar och åkdon för att avhämta fångsten, som delades lika mellan alla av en för tillfället varje år tillkallad id- eller notkung, vanligen obesutten från kyrkbacken." En dylik not kallas "vata". Notdragning med "vatan" är ett av de äldsta kända fångstsätten och beskrivs redan i den fornnordiska sagorna i berättelsen om fångsten av Loke som förvandlat sig till en lax.

I ett brev till Wasa Tidning skriver Isak Smed från Petalax den 20 juni 1881: "... med 'Wata' fångades i ån i slutet av maj icke mindre än 1.719 idar ett mindre antal gäddor, seipar och mörtar eller tillsammans 7 hästlass. I skötar fås för närvarande betydligt strömming."

Bykiston VI: Vatan är i oordning efter att ha fastnat
i åns strandstenar.